Dag 217

Kanske kan det vara ett utnött lakan. Lent som en sandslipad sten och skirt som finaste flor. När som helst släpper fibrerna sitt grepp om varandra; alldeles mjukt och tyst så att ingen hör.
mönsterrapportering

Annonser
Det här inlägget postades i Natur. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Dag 217

  1. Anonym skriver:

    Rackarns poet där! Jag ryser av minnet av ögonblick. Ögonblick då fibrerna släpper sitt grepp om varandra. Så mjukt, så lent, så frustrerande oåterkalleligt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s